picnic

Idag tog vi en tur till stan för ett besök hos söstra mi. Vi packade lite fika och begav oss till en lekpark i närheten. Det var en annan mamma där med sina tre barn. En extremt orolig variant av förälder. Det måste vara väldigt jobbigt att vara förälder när man ser faror överallt tänker jag. I det här fallet var rutchkanan en stor fara för barnen. Det var en sådan där bred rutchkana i vilken man kan åka flera i bredd. Ojojoj, detta var förenat med livsfara...tydligen! Jag hade svårt att se var i faran låg och kände mig därför inte tvungen att stå bredvid och dirigera barnen hela tiden. Men det är konstigt det där. Även om jag är av åsikten att barnen ska få leka själva, utan vuxnas inblandning i så stor utsträckning som möjligt, så är det svårt att stå emot och inte ge vika när det är andra föräldrar i närheten som är av en annan åsikt. Man vill ju inte att dom ska tro att man sitter och tittar på för att man inte bryr sig. Det blir konflikt i mig. Egentligen bryr jag mig verkligen inte om vad andra föräldrar tycker om mig som mamma. Jag vet ju att jag gör det jag tror är bäst för mina barn och väljer jag att inte "lägga mig i" exempelvis en liten konflikt i sandlådan, så är det troligtvis för att jag vill ge dom en chans att reda ut det själva. Jag tror att vi vuxna allt för ofta ger oss in i och löser konflikterna åt barnen, helt i onödan. Om man bara har koll och ger dom lite tid så löser dom det ofta alldeles utmärkt själva. Är inte det en stor och viktig sak att lära sig att hantera och lösa de konflikter man hamnar i?

Och tänk va stolta dom blir när dom får "beröm" för hur bra dom löste det. Få saker gör Elian så glad som när han kan själv. "Jag kan så många saker" sa han idag när vi klev ur bilen. Det är väl en helt underbar känsla!

Oj, vad jag svävade ut nu... vad var det egentligen jag skrev om från början... Ja just det. Den överbeskyddande mamman. Jag känner ju inte henne och vet inte vad hon har för erfarenheter i ryggsäcken så jag dömer henne inte. Men, det är ofta man möter dom, föräldrarna som knappt vågar låta barnen leka för att det finns en viss risk att dom skadar sig. Klart att det finns en risk men shit va trött jag skulle bli om jag skulle försöka skydda barnen i ALLA dom potentiellt "farliga" situationerna. Nej, jag försöker bedöma risken och avgör sedan vad jag bör oroa mig för. Jag är definitivt inte någon "låtgå-förälder" men jag vill ge mina barn känslan av att dom kan själva, och om jag är med och petar i allt och sopar banan för dom så är min övertygelse att jag hämmar, eller åtminstonde minskar de tillfällen, då dom får chansen att testa gränser och lära sig saker. Att hjälpa till och lägga grunden för god självkänsla hos barnen är väl en våra viktigaste uppgifter som föräldrar!

Nu låter det som att den där mamman i sandlådan stod för motsatsen till allt vad jag tror på. Så är det såklart inte. Eller vad vet jag om det? Jag känner henne inte och bryr mig faktiskt inte om vad hon tycker heller...men ändå. Mötet i lekparken idag var ett av många då jag känner att "den lilla flickan" i mig vaknar. Hon som har ett behov av att alla ska tycka att hon gör rätt. Att hon är duktig. Hon som vill bli godkänd. Hon slet och drog i mig och sa att "den andra mamman tycker du är slapp när du sitter här och tittar på". "Den andra mamman tror inte att du bryr dig om ditt barn om du sitter här och fikar istället för att skydda honom ifrån faran som rutchkanan utgör!" Men jag var stark och lät honom leka. Och tänk, vi gick därifrån glada och utan en skråma på kroppen.

Cissi